Sep 26, 2017
Dessa dumma tröjor. Blunda och trolla fram bröderna Menendez, och de bär matchande tröjor med de levande, onaturliga färgerna av gelébönor. De två stiliga unga männen bar till domstolen vad man skulle kunna ha på sig till cocktailstunden på en country club, som om de var kyliga efter en tennismatch. Kanske försökte de se yngre ut, eller mer hälsosamma, eller på annat sätt mindre kapabla att mörda sina föräldrar. Istället mejslade deras klädval bara fram deras egen karikatyr: de bortskämda rika pojkarna som trodde att de kunde komma undan med vad som helst.
Historien om Eric och Lyle Menendez är en av de mest beryktade true-crime-sagorna i amerikansk historia, och törsten efter allt fler skildringar av sagan kan inte stillas. Bara under 2017 har tre stora återskapande skildringar genomförts på TV – en två timmar lång dokumentär på ABC, en Lifetime-film och en åtta timmar lång NBC-miniserie med Emmy-vinnaren Edie Falco i huvudrollen som brödernas advokat, Leslie Abramson.
I motsats till andra oändligt populära sanna brottshistorier – JonBenet Ramsey, O.J. Simpson, Caylee Anthony, Zodiac-mördaren och Black Dahlia – finns det inget mysterium kring mordet på Jose och Kitty Menendez. Bröderna har erkänt att de dödade sina föräldrar. Det är deras teatralik som har gjort Menendez-männen så ökända, deras fallenhet för rättegångsdramatik och avskräckande kläder samt deras fräcka beteende mellan mordet och arresteringarna. Och så har vi förstås frågan: Är Lyle och Eric de mest extremt bortskämda ungarna i Beverly Hills? Eller finns det något så ondskefullt i den här familjen att brödernas handlingar kan ha varit berättigade?
Den 18 augusti 1989 köpte Eric och Lyle Menendez hagelgevär i en Big 5 Sporting Goods-kedja i San Diego, mer än hundra mil från familjens herrgård i Beverly Hills. Den 19 augusti chartrade deras föräldrar en yacht och tog med dem på hajfiske. Den 20 augusti bröt de sig in i deras hem och avlossade 15 skott mot sina föräldrar medan paret tittade på tv i soffan. Erik sade att han sköt först, men till slut sköt Lyle bäst: Han landade kulan i ryggen på Jose och sköt det dödliga slaget i Kittys ansikte.
Därefter körde bröderna, som var 21 och 18 år vid den tidpunkten, till en biograf och köpte biljetter till Batman. De kastade vapnen och bytte om till rena, oblodiga kläder, innan de körde tillbaka till sitt hus och låtsades upptäcka scenen på nytt. Lyles hysteriska gnäll ”Någon har dödat våra föräldrar!” i sitt 112-samtal skulle senare bli en skildring i en Jim Carrey-film.
Vi vet att dessa detaljer existerar eftersom bröderna erkände dem alla, så småningom. Men de arresterades inte förrän ett halvår efter morden – och pojkarna målade Los Angeles rött under tiden. Under dessa sex månader spenderade de enligt uppgift en miljon dollar på fester, resor och shopping.
Den 24 augusti 1989, dagen före föräldrarnas begravning, lade Lyle över 15 000 dollar på tre Rolex-klockor, vilket vittnen och han själv senare skulle vittna om. När han satt bredvid sin fars sekreterare Marzi Eisenberg i limousinen hem från begravningen visade han upp sina läderloafers och skämtade: ”Hej, Marzi, vem har sagt att jag inte kan fylla min fars skor?”. Sedan undrade han högt för en annan vän i bilen hur han skulle kunna få biljetter till U.S. Open.
Bröderna flyttade ut från familjens herrgård i Beverly Hills och bodde på en rad dyra hotell innan de slutligen hyrde bostadsrätter vid vattnet i Marina Del Rey. Deras intilliggande lägenheter hade gott om plats för fester och filmkvällar med vänner. Erik köpte också en Rolex och kläder och förlorade tusentals dollar i spel. Han bestämde sig för att avstå från att gå på UCLA och anställde i stället en tennistränare för 60 000 dollar per år i hopp om att bli proffs. Han tränade upp till tio timmar om dagen och flög till Mellanöstern för att tävla.
Under tiden återvände Lyle till Princeton, men inte för att delta i undervisningen. Istället fokuserade han på affärsverksamhet och shopping i New Jersey och New York. Han anlitade ett team av livvakter som följde med honom på sina shoppingutflykter, och vittnade senare om deras byten, som omfattade kläder till ett värde av 40 000 dollar och en Porsche för 60 000 dollar. Han köpte en populär studentrestaurang, Chuck’s Spring Street Cafe, för 550 000 dollar och döpte om den till Mr Buffalo’s efter dess kryddiga vingar. Han hoppades kunna omvandla den till en franchise. ”Det var en av min mammas glädjeämnen att jag skulle driva en liten restaurangkedja och servera hälsosam mat med vänlig service”, berättade Lyle för studenttidningen i en intervju.
Det var den första verksamheten under paraplyet av ett företag som Lyle kallade Menendez Investment Enterprises. Han anställde två vänner på Princeton för att hjälpa till att övervaka och ge råd om sina investeringar, vilket de senare vittnade om, och förutsåg en portfölj med restauranger, fastigheter och (liksom deras far) underhållningsindustrin. Lyle doppade en tå i den sistnämnda genom att, utan framgång, försöka bli utsedd till arrangör av en rockkonsert.
De drömde om idrottslig framgång, musikalisk framgång, ekonomisk framgång – och de var till och med intresserade av politik. ”Min bror vill bli USA:s president, jag vill bli senator och vara med Kubas folk”, sa Erik. Deras dödade far Jose hade fötts på Kuba och flytt under revolutionen. ”Jag kommer inte att leva mitt liv efter min far, men jag tror att hans drömmar är vad jag vill uppnå. Jag känner att han finns i mig och driver mig.”
Bröderna spenderade dock inte alla sina sex månader av frihet med att shoppa och drömma högt. De deltog även i terapisessioner med dr Jerome Oziel. Det var dessa sessioner som skulle leda till att de slutligen blev arresterade.
Den stress som allt detta innebar höll på att ge Erik magsår. Så han erkände för sin terapeut vad han och hans bror hade gjort. Oziels älskarinna hörde den bandade sessionen och hon gick till polisen. Lyle Menendez greps den 8 mars 1990 i Beverly Hills. Erik spelade tennis i Israel vid den tidpunkten men kom hem frivilligt och greps den 11 mars.
Det var ett enormt, chockerande genombrott i fallet – men sedan stannade det upp, i flera år. En domare beslutade att delar av banden med brödernas terapisessioner kunde godkännas som bevis, vilket deras advokater överklagade. Striden om banden drog ut på tiden i 30 månader, tills Kaliforniens högsta domstol ingrep. Båda pojkarna åtalades den 7 december 1992 och ställdes inför rätta var för sig för mord. Juryn i Eriks fall blev dödlig den 10 januari 1994; juryn i Lyles fall blev dödlig två veckor senare. Domaren förklarade att rättegången var ogiltig. Det var inte förrän den 17 april 1996 som en tredje och sista jury fann bröderna skyldiga tillsammans. Hela processen tog nästan sju år.
De första fallen slutade med en ogiltig rättegång på grund av ett övertygande (och överraskande, när det presenterades) argument från försvaret: Advokat Leslie Abramson och hennes team hävdade att både Lyle och Erik hade blivit ofredade av sin far sedan barnsben.
Abramson, som Washington Post kallade ”en 4 fot 11, eldslukande, lerig, kärnvapenstark smärta i den juridiska rumpan”, hjälpte pojkarna att skildra en livstid av grymma och obarmhärtiga sexuella övergrepp som började från barndomen och fortsatte in i tonåren. Enligt hennes försvar gick bröderna slutligen samman veckorna före morden för att konfrontera Jose och berätta för honom att de skulle offentliggöra övergreppen och förstöra hans rykte om det inte upphörde. De fruktade hans vedergällning, hävdade deras advokater. De fruktade för sina liv. Det var därför de köpte vapnen.
Historien var omöjlig att bekräfta eftersom den påstådda skurken var död. När bröderna öppnade upp om detta övergrepp hade allmänheten hatat dem och ätit upp berättelsen om de bortskämda rika pojkarna i flera år.
”Vad ni gjorde var att ni dödade era föräldrar och sedan började spendera deras pengar. Eller hur?”, hamrade biträdande distriktsåklagare Pamela Bozanich när Lyle stod i vittnesbåset under sin första rättegång.
”Ja. Det är något som hände”, sade Lyle, ”men jag tror inte att det sätts i rätt sammanhang om man karaktäriserar det på det sättet.”
”Varför behövde du då köpa en Rolex-klocka fyra dagar efter det att dina föräldrar hade mördats?” Bozanich frågade.
”Det behövde jag inte.”
”Du ville det.”
Även brödernas gråtande beskrivningar av faderns övergrepp gav upphov till hån. I en särskilt mörk sketch från oktober 1993 imiterade Saturday Night Live deras mjukt platta röster och hur deras ansikten skrynklades till krokodiltårar. Bara att värd John Malkovich i den kungablå tröjan i montern syntes var tillräckligt kortfattat för att studiopubliken skulle börja skratta.
Efter domen i den sista rättegången och före domen satte sig bröderna ner med Barbara Walters för en sista intervju. När Walters kallade dem bortskämda protesterade Erik: ”Jag är bara en normal grabb”.
Den berömda intervjuaren skrek bokstavligen ut av avsky och irritation. ”Erik! Du är en normal grabb som dödade dina föräldrar”, sa Walters.
Han log och tittade långsamt upp på henne. ”Jag vet.”
Trots sina önskemål om att placeras i samma fängelse separerades bröderna Menendez och avtjänar fortfarande sina livstidsstraff långt ifrån varandra än i dag. Båda har gift sig medan de suttit bakom galler-Lyle två gånger. Hans första fru var en före detta modell och hans nuvarande fru, Rebecca Sneed, är en tidskriftsredaktör som blivit advokat. Erik gifte sig med Tammi Saccoman, en attraktiv blondin som han hade brevväxlat med i sex år.
Fallet gjorde bröderna och de inblandade advokaterna till mindre kändisar. Bozanich framträdde 2015 i ett avsnitt av Murder Made Me Famous på Reelz Channel och hävdade att hon 20 år senare fortfarande var helt övertygad om att bröderna hade hittat på de sexuella övergreppen.
”Jag är 100 procent säker på att de fabricerade sitt försvar”, sade hon. ”Jag är inte 90 procent säker; jag är 100 procent säker.”
Hur kunde hon vara så säker? ”Jag fick höra under rättegången av fogdarna att bröderna high fiveade varandra, särskilt efter en bra dag i rätten när de vittnade”, sade Bozanich. ”De skulle ge varandra high five för att de lyckades.”
