”Det finns en mycket allvarlig brist i Kristi moraliska karaktär, och det är att han trodde på helvetet.” Så skrev den agnostiske brittiske filosofen Bertrand Russell 1967. Idén om evigt straff för synden, konstaterar han vidare, är ”en doktrin som satte grymhet i världen och gav världen generationer av grym tortyr.”
Hans åsikter är åtminstone mer konsekventa än religionsfilosofen John Hick, som hänvisar till helvetet som en ”dyster fantasi” som inte bara är ”moraliskt motbjudande” utan också ”en allvarlig perversion av det kristna evangeliet”. Ännu värre var teologen Clark Pinnock som, trots att han betraktade sig själv som evangelisk, avfärdade helvetet med en retorisk fråga: ”Hur kan man för ett ögonblick föreställa sig att den Gud som gav sin son att dö för syndare på grund av sin stora kärlek till dem skulle installera en tortyrkammare någonstans i den nya skapelsen för att utsätta dem som förkastar honom för evig smärta?”
Så, vad ska vi tycka om helvetet? Är tanken på det verkligen ansvarig för all grymhet och tortyr i världen? Är läran om helvetet oförenlig med Jesu Kristi väg? Knappast. Faktum är att den mest produktiva läraren om helvetet i Bibeln är Jesus, och han talade mer om det än han gjorde om himlen. I Matteus 25:41-46 lär han oss fyra sanningar om helvetet som borde få oss att sörja över utsikten att någon ska få uppleva dess fasor.
1. Helvetet är ett tillstånd av separation från Gud.
På domens dag kommer Jesus att säga till alla icke-troende: ”Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga elden” (v. 41). Detta är samma slags språk som Jesus använder på andra ställen för att beskriva den slutliga domen över de icke-troende (se 7:23).
Att vara avskild från Gud är att vara avskild från allt och alla goda ting. Det är svårt att föreställa sig eftersom även den mest eländiga människa åtnjuter några av Guds välsignelser. Vi andas hans luft, får näring av mat som han tillhandahåller och upplever många andra aspekter av hans gemensamma nåd.
På jorden åtnjuter till och med ateister fördelarna av Guds godhet. Men i helvetet kommer dessa välsignelser att vara obefintliga. De som förpassas dit kommer att minnas Guds godhet och kommer till och med att ha en viss medvetenhet om himlens oändliga njutningar, men de kommer inte att ha tillgång till dem.
Detta betyder inte att Gud kommer att vara helt frånvarande i helvetet. Han är och kommer att förbli allestädes närvarande (Ps 139:7-8). Att skiljas från Herren och kastas in i helvetet innebär inte att en person slutligen kommer att vara fri från Gud. Den personen kommer att förbli evigt ansvarig inför honom. Han kommer att förbli Herre över personens existens. Men i helvetet kommer en person för alltid att skiljas från Gud i hans godhet, barmhärtighet, nåd och godhet. Han kommer att vara hänvisad till att ha att göra med honom i hans heliga vrede.
2. Helvetet är ett associationstillstånd.
Jesus säger att helvetets eviga eld var ”beredd för djävulen och hans änglar” (Matt. 25:41). Människor är skapade för Gud. Helvetet var gjort för djävulen. Ändå kommer människor som dör i sin synd, utan Jesus Kristus som Herre och Frälsare, att tillbringa evigheten i helvetet med den varelse som är mest olik Gud. Det är en tragisk ironi att många som inte tror på Djävulen i detta liv kommer att sluta med att tillbringa evigheten med att plågas med honom i helvetet.
3. Helvetet är ett tillstånd av bestraffning.
Jesus beskriver det som ”eld” (v. 41) och en plats för ”bestraffning” (v. 46). Helvetet är en plats för vedergällning där rättvisa skipas genom betalning för brott.
Straffet måste passa till brottet. Helvetets elände och plågor pekar på syndens ondska och allvar. De som protesterar mot den bibliska läran om helvetet som överdriven förråder sin otillräckliga förståelse av syndens syndfullhet. Att syndare skulle förpassas till något mindre än det eviga straffets fasor skulle vara ett missförhållande i rättvisan.
4. Helvetet är ett evigt tillstånd.
Och även om vissa skulle vilja förkorta varaktigheten av detta tillstånd, är Jesu ord mycket tydliga. Han använder samma adjektiv för att beskriva både straff och liv i vers 46. Om helvetet inte är evigt, så är inte heller den nya himlen och jorden det.
Hur kan Gud utkräva ett oändligt straff för en ändlig synd? För det första för att den person mot vilken all synd begås är oändlig. Brott mot den oändligt helige, oändligt snälla, oändligt goda och oändligt suveräna härskaren över världen förtjänar oändligt straff. Dessutom kommer de som döms till helvetet att fortsätta att synda i evighet. Det finns ingen omvändelse i helvetet. Så straffet kommer att fortsätta så länge som syndandet fortsätter.
Den fruktansvärda helvetet fördjupar vår tacksamma lovsång för den frälsning vi har i Jesus Kristus. Helvetet är vad vi förtjänar. Och helvetet är vad han upplevde på korset i vårt ställe.
Att tro på sanningen om helvetet motiverar oss också att övertala människor att försonas med Gud. Genom Guds nåd har de av oss som litar på Kristus räddats från detta fruktansvärda öde. Hur kan vi älska människor och vägra att tala klarspråk med dem om verkligheten med evig fördömelse och Guds nådiga tillhandahållande av frälsning?
Tydligare visioner om helvetet kommer att ge oss större kärlek till både Gud och människor.
Detta inlägg publicerades ursprungligen i tidningen Tabletalk.