Om du bara har sett senare upprepningar av ”absolut enhet”-memetet på Twitter skulle kontextuella ledtrådar säga att det är ett sätt att referera till ett stort, runt djur eller föremål – ett beskrivande meme i familjen med ”smol bean” eller ”beautiful cinnamon roll”. Det är anmärkningsvärt för sin märkliga och ändå på något sätt suggestiva formulering, som känns både kärleksfull och lite beundrande.
Ditt ursprung är dock långt mindre rent. Den första ”absoluta enheten”-bilden är ett diptyk av en stor man som står bakom Englands drottning, med bildtexten ”In awe at the size of this lad”. Absolute unit.”
Kan en tweet som denna betecknas som fettfobisk eller kroppshatande? Allt tyder på ”ja”, särskilt med tanke på den omedelbara uppföljande tweeten:
Dessa ursprungliga tweets har en helt annan ton än de som ”absolute unit” inspirerade senare. De fokuserar på att peka ut – gapande på – storleken på en verklig person, och hur annorlunda, ”konstig” eller icke-standardiserad hans kropp är jämfört med normen. Det är inte riktigt på samma nivå som People of Walmart, en blogg som skapats specifikt för att skämma ut och förödmjuka feta, handikappade och låginkomsttagare som handlar på Walmart, men den är utformad för att uttryckligen peka på en kroppsskillnad som marginaliseras av samhället.
”Absolute unit” blev sannolikt en meme eftersom man normalt sett skulle förvänta sig att en tweet som uppmärksammar en fet person skulle vara kritisk, men bildtexten – ordet ”awe” i kombination med den nonsensartade (mycket brittiska) frasen ”absolute unit” – ger det hela en oväntad juxtaposition. Kort sagt, den tog fart eftersom den tydligen var positiv, till och med hyllande.
Den ursprungliga tweeten är långt ifrån det värsta jag har sett på internet, som tjock person. Eftersom memer blir memer genom replikering och iteration, omvandlade denna process betydelsen av ”absolut enhet” från ”titta på den mycket tjocka mannen” till ”titta på den söta knubbiga saken”. (Det är förmodligen ingen tillfällighet att memet har haft en genomgående avhumanisering när det vuxit fram, och att det snabbt gått från att peka och stirra på en tjock människas kropp till att fokusera på djur och föremål). I sin nuvarande form är det ganska trevligt att se bilder av knubbiga saker som delas med en kärleksfull bildtext. Jag älskar också knubbiga hundar och skulpturer; jag önskar bara att Twitter-kommentatorerna regelbundet visade lika mycket medkänsla och respekt för tjocka människor. Nu när dess ursprungliga innebörd är skymdad är memet oskyldigt.
Olyckligtvis för min kärlek till runda föremål, gör denna typ av omvandling inte och kan inte utplåna memetets ursprungliga uppkomst. Att känna till ursprunget förstör det lika säkert som om en nationell snabbmatskedja skulle använda det i en annons för att få lite cool tonårskredit – det förändrar helt och hållet och nödvändigtvis hur jag kan interagera med någon version av ett meme. Det går inte att avlägsna den klockan.
Vi är vana vid att interagera med memer som om de är befriade från detritus från tyngre, offline kulturella ögonblick: en flash in the pan-meme tål vanligtvis inte alltför mycket granskning. Det betyder inte att vi inte vet att memes eller ögonblick av internetkändisskap snabbt kan bli moraliskt förkastliga, något man bör hålla sig borta från. Vi har till och med en term för detta nu: ”
När en meme delas utan att det ursprungliga sammanhanget är synligt, som i fallet med ”absolut enhet”, är det frestande att hoppas att avsaknaden av en utbredd kunskap om ursprunget skulle kunna befria oss helt från att behöva tänka på det. Men att gömma sig bakom det hoppet kan vara farligt – särskilt när det man delar med sig av har sina rötter i bigotteri.
Denna etiska fråga är uppenbarligen inte begränsad till memer. ”Det började illa, kan jag fortfarande gilla det?” är en fråga som vi måste ställa oss om många kulturprodukter här i Amerika. Gillar du Musse Pigg? Ledsen, de små vita handskarna har sina rötter i minstrel shows, intensivt rasistiska vaudevilleakter vars återverkningar fortfarande syns i dagens media. Så sent som den här veckan hörde jag någon i Los Angeles, världens liberala elithuvudstad, använda uttrycket ”sell down the river” (sälja ner i floden) med en lättsinnighet som tydligt visade att de inte hade någon aning om idiomets fruktansvärda historia och inverkan. Jag är säker på att de flesta människor inte har någon förståelse för de rasistiska rötterna till seriefigurers handskar, men det suddar inte ut hur dessa rudimentära rester är direkt kopplade till den rasism som fortfarande är djupt inbäddad i vår kultur. Det är inte okej att säga ”ja, det hände för länge sedan” eller ”det är bara en fras” eller ”det är inte relaterat längre”. Det ursprunget är fortfarande inbäddat, informerar fortfarande den större kulturella miljön – kanon av tecknade serier, stabila fraser – som vi engagerar oss i i våra dagliga liv.
Ognorans av ursprunget befriar oss inte från skadan av deltagandet. Detta gäller även för alla andra typer av kulturella artefakter. Förövare av kulturell appropriering förstår till exempel ofta inte att de förnedrar någon annans kultur – eftersom de är okunniga om ursprunget är deras sätt att interagera med fjädrar eller huvudbonader eller frisyrer förnedrande. Men okunskap mildrar inte konsekvenserna.
Detta är lättare att förstå när gränsen mellan ursprung och nuvarande iteration är tydligare. När ett konstverk skapas av en konstnär finns det ett mycket närmare band mellan person och produkt – med andra ord är det mycket lättare att veta vem man ska skylla på i en konstnärs fall än vad det är med memer (som ofta överskrider sina obskyra skapare och får ett eget liv). #MeToo-rörelsen har på senare tid väckt större uppmärksamhet på den problematiska konstnärsfrågan, som handlar om hur vi engagerar oss i kulturellt arbete när dess skapare är hemska monster. När man till exempel får veta att R. Kelly påstås driva en sexkult för missbruk är det mycket svårare att njuta av den sexuellt laddade karaokehymnen ”Ignition (Remix)”
Även Spotify-spelningar skickar pengar rakt in i R. Kellys ficka. Han är intimt och uppenbart kopplad till och sammanflätad med sin musik. Det är hans röst, hans skapelse, hans produkt. Memes är mer opersonliga skapelser. Det finns inget sätt att hålla en slumpmässig brittisk Twitteranvändare ansvarig för att ha skapat den absoluta enhetens meme, och det är inte heller riktigt klart vad ”ansvarig” ens skulle betyda i det här sammanhanget.
Som upphovsman till ett meme kan du inte riktigt äga det när det väl har gått utanför din kontroll, även om du skulle vilja det. Det finns inga immateriella rättigheter för tweets; tekniskt sett ägs allt du lägger upp på Twitter av Twitter. Och som i fallet med till exempel Pepe the Frog – en tecknad figur som togs ur sitt sammanhang och så småningom förvandlades till en enorm, rasistisk, alt-right-meme – innebär skapandet av en meme inte heller att man har någon större kontroll över hur den utvecklas. Men Matt Urie skapade ändå Pepe the Frog, och det är därför han är så förfärad över dess utveckling: som skapare är han fortfarande bunden till de senare versionerna, även när de blir mer och mer fruktansvärda.
För många skapare av memer, särskilt de unga svarta människor som skapat en stor del av de senaste årens populäraste Vine- och Twitter-innehåll, är det sätt på vilket memer sprids utan att de har kontroll över dem och utan att de äger dem i sig ett problem. Doreen St. Félix skrev om detta fenomen för The Fader 2015 och följde utvecklingen av årets nästan allestädes närvarande fras ”on fleek”. Utgående från en Vine som Kayla Newman postade och som kallade sina ögonbryn för ”on fleek”, blev uttrycket så viralt att det till slut användes för att göra reklam för plastmuggar. ”I dessa ögonblick blir svarta tonåringars internetproduktion ett medel för kommunikation och underhållning”, skrev St Félix. ”Deras namn som skapare är svårare att hitta.”
Newman såg ingen av vinsterna från denna popularitet eller från kommersialiseringen av hennes fras (även om hon senare startade en kosmetikalinje). Hon är fortfarande, utan tvekan, skaparen av frasen, och det är viktigt – om inte annat så är ursprunget viktigt eftersom andra kan dra nytta av ditt arbete. Vita meme-skapare får denna respekt; Chewbacca Mom fick fulla collegestipendier och penninggåvor i en talkshowkrets efter att hennes Facebook-video där hon skrattar i en Chewbacca-mask i sin bil blev viral. Att känna till memers ursprung, att ägna mer uppmärksamhet åt dem som skapar dem och deras synvinkel, skulle vara ett steg mot att förhindra denna typ av rasmässiga skillnader i kredit och vinst.
De mest extrema argumenten för bättre medvetenhet om ursprunget är Godwins lags område. Som Jason Koebler på Motherboard påpekar har många memes sitt ursprung i internets avloppsbrunnar som översköljts av vita supremacister, som Discord eller 4chan-forumet /b/. Med andra ord kommer tämligen oskyldiga memes – som till exempel LOLcats – från samma ställe som mer hatiska memes. Liksom ”absolut enhet” blir många av dessa mer problematiska memes oskyldiga när de normaliseras på ett bredare internet: ”Left Exit 12 Off Ramp”-memetet blev till exempel ett lekfullt meme om att fly från något man inte gillar, men började som ett anti-immigrationsskämt där man attackerade ”okontrollerad massinvandring från länder i tredje världen”. Den genomsnittlige internetbjörnen skulle ryggas tillbaka om han delade en meme med nazistiskt ursprung, oavsett innehåll. Att veta att LOLcats kommer från en plats där nazister går fria känns inte bra.
En meme befrias från sitt förflutna när tillräckligt många människor inte kommer ihåg var den kom ifrån, men bara i viss utsträckning. I omständigheten ”absolut enhet” gäller att ju längre memen kommer från den ursprungliga tweeten, ju färre människor känner till den ursprungliga tweeten, desto mindre stank av fettskamning hänger runt söta memen med feta hundar. Det ursprunget finns dock fortfarande kvar.
Ingen vill ge upp något som verkar vara på gott humör. Det är väl bara ett skämt? Men memes, precis som allt annat på internet, existerar inte i ett vakuum. De är liksom alla skämt inbäddade i vårt kulturella sammanhang.
”Memer fångar och behåller människors uppmärksamhet i ett givet ögonblick eftersom något i det ögonblicket ger ett sammanhang som gör memet attraktivt”, skriver Lauren Michele Jackson på The Atlantic och undersöker hur memer dör. Memes är med andra ord bara roliga när det kulturella sammanhanget ger kommentaren eller skämtet dess komiska kraft. Att vara absurdistisk tar inte bort en memes deltagande i det rasande tomrummet; denna stil av humor är i sig ett svar på den nuvarande kulturella miljön. Memen är beroende av att man känner igen ett mönster, att man är medveten om att en meme existerar, ett ögonblick av ”åh, jag fattar”. Remixing destabiliserar, decentraliserar, förflyttar oss bort från originalet – men fortfarande i ett försök att kommentera originalet och sammanhanget.
Vi vet detta även när vi inte vill erkänna det. Det var många tweets som reagerade på det senaste mikromemet ”joddlande pojke” och bara väntade på att det skulle bli ”milkshake duck”. (Dessa tweets antyder att när vi väl känner till den krystade sanningen bakom ett sött eller roligt ögonblick, den större historien bakom det hela, blir det plötsligt omöjligt att njuta av eller dela eller stödja memet, att njuta av det som kontextlöst längre.
Så även om det inte direkt skadar Kayla Newman att jag retweetar något som hon kanske aldrig kommer att se, om jag väljer att dela en ”on fleek”-meme bidrar jag onekligen till utplåningen av svarta kreatörer och den större rasismen i den amerikanska kulturen. På samma sätt kan jag som tjock person inte vara säker på att den som delar ”absolut enhet”-memet verkligen är tillgiven för alla typer av stora, runda kroppar, även om den som delar det vill vara kroppspositiv. Det verkar mer troligt att en retweetare kanske tänker på hur roligt det är att peka och skratta åt feta människor, eller åtminstone förstår memet i det sammanhanget, vilket innebär att det bidrar till en fettfobisk kultur på ett eller annat sätt. Även om ”absolut enhet” används kärleksfullt är skämtet fortfarande att det är roligt att agera kärleksfullt mot feta saker och människor. (Så löjligt att älska något knubbigt! Den fete mannen bakom drottningen var verkligen stor.)
Västerländsk fettfobi är ett sammanhang som är omöjligt att ignorera. Feta människor har mindre chans att få ett jobb eller få ordentlig sjukvård på grund av samhällets marginalisering, och skämt om att människor är feta bidrar aktivt till detta. Memes som kallar feta kvinnor för ”harpunbete” är helt klart dåliga. Detta gäller för alla -ismer; memen ”mocking Spongebob” har kritiserats för sin ableism; memen ”Ugandan Knuckles” är rasistiskt skräp. Dessa memes är giftiga i sin kärna eftersom de är oåterkalleligt knutna till dessa frågor – deras avhumaniserande karaktär är skämtet. Den ursprungliga tweeten om ”Absolute Unit” hör helt och hållet till den här kategorin, och stanken från den finns kvar i de senare iterationerna.
Vi har ett ansvar att lära oss om och förstå hur vårt kulturella landskap skapas, särskilt när saker som vi älskar i själva verket kan vara skadliga. Det är omöjligt att existera i världen utan att delta i system som är problematiska, men vi bör minimera vår skadliga inverkan när det är möjligt. Även på nätet – särskilt på nätet – är det minsta vi kan göra att känna till ursprunget till det vi delar med varandra.